Ett lyckat besök i verkligheten

Tisdagen den 31e skulle vi, hela högstadieskolan, det vill säga nästan trehundrafemtio elever plus all personal gå till stadens teater för att lyssna på musikesteternas avslutningskonsert. Vi delade upp oss i fyra grupper och vandrade sedan ner i långa lämmeltåg mot konserten. Promenaden var trevlig och alla gick och pratade med varandra i vårsolens sken och förväntningarna var höga; vi skulle göra något ihop och göra något som var kul.

Utanför teatern ställde sig alla klassvis och väntade på att bli insläppta. Tiden gick och ingenting hände, det gick fem minuter, det gick tio minuter och eleverna stod fortfarande kvar klassvis och bara väntade. Efter ytterligare fem minuter kom beskedet, vi skulle få komma in! Nu skulle det hända grejer; klass 7a gick in först tätt följd av resten av skolans elever som lugnt och sansat gick in på en rad och fyllde på teatern framifrån och bak. De sista tre raderna var tomma men efter en stund kom det in fler elever som gapade och tjoade och klättrade runt på de fåtal platser som fanns kvar.

Timmen var slagen, konserten skulle börja, sorlet lade sig och det kom igång. Våra elever satt som ljus och bara lyssnade. Bakom oss satt det ett stort gäng med killar i årskurs nio, från en grannskola, som inte ville vara där, det förstod vi. De pratade, skrattade, sms:ade och tramsade trots att läraren sa till dom att vara tysta. Tredje gångens tillsägelse från vår lärare vänder sig en elev från vår skola sig om och säger ”nu får ni vara tysta annars tar hon fram mördarblicken!”. Till deras försvar ska då sägas att nu blev det tyst och vi kunde njuta av resten av spelningen.

Inför sista låten, frågar en av våra killar: ”gör vi ett vanligt utsläpp nu eller?”. Den känslan som den frågan ger kan knappt beskrivas med ord, men klart är att det är en arbetsseger. Quidriceps modellen fungerar och den fungerar live; t o m utanför skolans trygga väggar och i det offentliga rummet. Vi jublar och vet att våra ungdomar kan uppföra sig och de vet hur man gör för att lyckas utanför skolan till skillnad från eleverna från skolan bakom oss som dessutom kommer ifrån en mer ansedd skola i kommunen än den som vi och ”våra ungar” representerar. WOW!  

Det var med lätta steg vi vandrade tillbaka till skolan och mötte våra elever med glada tillrop om hur väl de skött sig och om hur trevligt vi haft det. Frågan som kom direkt var; när gör vi om detta och vad ska vi göra då!

Utan vältränade aulasamlingar, in och utsläpp och de höga förväntningarna på våra elever som vi har, hade våra elever betett sig och inte tillgodogjort sig denna kulturella begivenhet eller fått alla dessa lovord östa över sig från personalen. Det är Ouidriceps i ett nötskal, höga förväntningar och tydliga ramar; då blir det lätt bra.